I Helsingfors utvecklas lösningar för kolneutralt markarbete

Uutta Helsinkiä
7.4.2022
Helsingfors upplever för närvarande toppår inom bostadsbyggandet och en betydande minskning av utsläpp av växthusgaser. Helsingfors ska bli en kolneutral stad senast 2030, och klimatmålen ska också beaktas vid grundberedning och infrabyggande. Staden har djärvt anslutit sig till olika forsknings- och pilotprojekt, som syftar till att utveckla lösningar med låga utsläpp för hela byggbranschen.

Helsingfors upplever för närvarande toppår inom bostadsbyggandet och en betydande minskning av utsläpp av växthusgaser. Helsingfors ska bli en kolneutral stad senast 2030, och klimatmålen ska också beaktas vid grundberedning och infrabyggande. Staden har djärvt anslutit sig till olika forsknings- och pilotprojekt, som syftar till att utveckla lösningar med låga utsläpp för hela byggbranschen.

I Helsingfors brukar nya bostadsområden byggas på krävande mark, som fyllnadsjord eller stränder. Innan hus kan byggas ska marken bearbetas för byggande genom grundberedning. Förutom sanering av förorenad mark, rivning av gamla byggnader och förstärkning av mjuk mark utförs också infrabyggande, det vill säga byggande av nödvändig teknisk infrastruktur.

Metoder för cirkulär ekonomi testades för första gången redan på 1970-talet, då staden började undersöka återvinning av aska från förbränning av stenkol. Med andra ord är Helsingfors en föregångare inom hållbart infrabyggande Helsingfors satsar inte bara på att minimera utsläpp i sin verksamhet, utan erbjuder också nya möjligheter till forskning och produktutveckling. Staden samarbetar tätt med både företag och sammanslutningar.

Staden får växa, utsläppen inte

I en stad under ständig tillväxt uppstår hela tiden överskottsmaterial, och å andra sidan behövs hundratusentals ton jord- och stenmaterial och olika byggnadsmaterial för markbyggandet, och den största delen av dessa är jungfruliga naturmaterial. Jord- och stenmaterialen och deras transporter utgör den största andelen av utsläppen och kostnaderna inom infrabyggandet.

Det är omöjligt att bygga helt utsläppsfritt, men det utvecklas många slags lösningar i Helsingfors för att minimera koldioxidavtrycket. Från 2014 har Mikko Suominen som masskoordinator undersökt stadens cirkulära ekonomi. Arbetet som masskoordinator innebär bland annat återvinning av massor inom olika byggprojekt från de första skedena av planeringen till genomförande, underhåll och rivning.

– Vårt mål är att så effektivt som möjligt utnyttja rivningsbetong från bland annat rivning av byggnader vid infrabyggandet och därmed ersätta jungfruliga naturmaterial, det vill säga makadam. Så här kan också transporterna minskas. Återanvändning inom Ring III är mycket utmanande exempelvis på grund av ett begränsat antal återvinningsområden och projekttidplaner, konstaterar Suominen.

Suominens karriär hos staden började med omfattande projekt inom områdesbyggande, som projektområdet Västra hamnen. Busholmen och Ärtholmen har under det senaste decenniet expanderat med massiva havsfyllningar på 25 hektar. Det finns många slags exempel på återvinning av massor i området. Under den högsta kullen i Godahoppsparken finns förorenad mark, som grävts från Busholmen, inkapslad i en mängd som motsvarar Riksdagshuset. Havsfyllningar har gjorts med såväl sprängsten som rivningsbetong från bygget av Västmetron.

– Det har varit klokt att använda de gamla hamnområdena som bostadsområden. På så sätt kan grönområden sparas och biodiversiteten skyddas, säger Suominen.

Med bra planering sparas både natur och pengar

Uppskattningsvis transporteras årligen 15 miljoner ton jordmaterial i huvudstadsregionen, och transporterna utgör den största enskilda kostnads- och miljöbelastningsfaktorn vid användning av jordmaterialen. Mer än 90 procent av utsläppen från infrabyggandet löses i planeringsfasen, särskilt vad gäller markanvändning. Mikko Suominen betonar betydelsen av information på vägen mot koldioxidneutralitet.

– Det är viktigt att i varje projekt förstå, varifrån de största utsläppen kommer. Om vi inte fokuserar på de stora frågorna, så kommer vi längre bort från målen, konstaterar Suominen.

Denna typ av information tillhandahåller bland annat det geodatabaserade Massverktyget som utvecklats för att kontrollera jordmassor och som året innan användes för att samla in information om över 70 projekt. Med hjälp av Massverktyget kan transporter av jordmassor optimeras och därmed minska både utsläpp och kostnader. Helsingfors har gjort informationen som samlats in i Massverktyget tillgänglig också för andra aktörer, så att masskoordineringen kan utvecklas nationellt.

Staden är också med i andra projekt som främjar koldioxidsnålt infrabyggande, som i byggandet av den utsläppsdatabas för infrabyggandet som leds av Trafikledsverket. Syftet är att utveckla en unik databas också på internationell nivå, med hjälp av vilken det är möjligt att beräkna utsläppen från infrabyggandet lika exakt som det redan är möjligt vid bostadsbyggandet.

– Grundberedning och infrabyggande släpar efter en aning i utvecklingen och de beaktas ofta inte ens vid utsläppsberäkningar. Exakta utsläppsdata behövs dock till stöd för gott beslutsfattande. Dessutom ska man notera att exempelvis utsläppsminskningar till följd av masskoordinering uppnås omedelbart, inte bara under de kommande årtiondena, säger Suominen.

Tack vare god planering sparades 2021 i Helsingfors avsevärt både miljön och byggkostnader. Sammanlagt 1,5 miljoner ton grävmassor och stenmaterial utnyttjades vid byggandet av allmänna områden, vilket innebar en besparing på 8,5 miljoner euro. Utsläppen minskade med 2 600 t CO2. Detta motsvarar drygt 9 000 tur-och-returflyg från Helsingfors till München.

Staden är platsen för utveckling och försök

Förutom stadens egna byggprojekt sysslar Suominen, som fått smeknamnet ”Massa-Mikko”, också med nationella projekt som har som mål att göra utsläppssnåla alternativ vardagsmat inom byggbranschen. Ett exempel på ett sådant alternativ är programmet UUMA4, det vill säga ett samarbetsforum för att påskynda byggandet av ny mark.

– Grundberedning har goda möjligheter att påverka utsläppen, exempelvis genom val av bindemedel som används vid djupstabilisering. Traditionellt genererar kalkcement, som används vid djupstabilisering, upp till tio gånger mer CO2-utsläpp än bindemedel baserade på återvunna material, säger Juha Forsman, samordnare för programmet UUMA4 och sektorchef för geoteknik vid Ramboll.

I Helsingfors, som i alla kuststäder, finns det gott om mjuk lermark. Därför påbörjas grundberedningen ofta genom att förstärka marken. Ett sätt att göra det är djupstabilisering, där bindemedel tillsätts till svagt jordmaterial, vilket förbättrar markens bärförmåga. Genom stabilisering har man kunnat återanvända områdena i Arabiastranden och Fallkulla på ett tryggt sätt.

Helsingfors har aktivt deltagit i sökandet efter alternativ till utsläppsintensiva bindemedel och erbjudit en värdefull plattform för försök med olika material med låga utsläpp. För två år sedan genomfördes en provstabilisering i Kungseken med sex bindemedelsrecept baserade på återvunna material. Testning under rätta omständigheter gav en hel del ny information om de tekniska egenskaperna och funktionaliteten hos koldioxidsnåla bindemedel.

– Även om återvunna material testas i rigorösa laboratorietester, ger teststrukturer och faktiska byggnadsobjekt en mer realistisk bild av hur materialen beter sig. Samtidigt testas exempelvis materiallogistikens funktionalitet, säger Forsman.

Även miljökonsekvenser undersöks vid pilotobjekt. Miljötillstånd, som är ett villkor för byggande, förutsätter noggranna planer och strikta kontrollprogram. I Helsingfors följs utsläpp och effekter av byggande upp vid alla objekt, inte bara när försök med nya material och metoder genomförs. Exempelvis säkerställer grundvattenrör som installeras vid byggobjekt, att vattenkvaliteten inte lider av byggandet.

 Sofie Jokinen.

Nya verksamhetsmodeller förutsätter fördomsfrihet

Aska från avfallsförbränning i bullervallarna längs vägarna, förorenad mark inkapslad under parken? När man vill utnyttja de sista biprodukterna från produktionen och avfallshanteringen, kan områdets invånare förhålla sig skeptiskt till de nya verksamhetssätten.

Leena Korkiala-Tanttu, professor i geoteknik vid Aalto-universitetet, vet att fördomar mot material då och då leder till klagomål.

– Människor kan bli oroliga om aska eller slagg från avfallshanteringen används i närheten. De är dock användbara material, och det finns inget skäl att vara rädd för dem. Miljödugligheten har säkerställts och utsläppen är låga, om alls, säger Korkiala-Tanttu.

Korkiala-Tanttu berömmer Helsingfors som föregångare inom byggandet av ny mark. Ett av de senaste försöken som genomförts i samarbete med staden är en bullervägg som byggts i Kånala. Inom försöket testas en tusentals år gammal teknik, stampad jord, men denna gång med en blandning av finmaterial från slagg som uppstår vid avfallsförbränning samt betongkross. Det har varit svårt att hitta användningsändamål för bägge materialen, men nu är det möjligt att utreda om materialen är lämpliga för byggande, när de teststrukturer som är skräddarsydda för Helsingfors ska användas.

Med hjälp av återvunna material kan koldioxidavtrycket från byggandet i bästa fall minskas med flera tiotals procent. För att nya material och verksamhetsmodeller ska bli vanligare inom byggandet, ska någon visa exempel.

– Klimatet blir alltmer varmare, och nu måste vi agera snabbt. Helsingfors arbetar hårt för att få rätt information och kunna välja de åtgärder som bäst kan påverka utsläppen från markbyggandet och infrabyggandet, säger Juha Forsman.

Text: Milla Palkoaho

Laura Yli-Jama, direktör för enheten för miljöhälsa vid Trafikledsverket, har också intervjuats för artikeln.

Nordsjötoppen är en före detta avstjälpningsplats, nu ett populärt friluftsområde och naturobjekt. Vid renoveringen av avstjälpningsplatsen för kommunalt avfall i den västra delen av toppen utnyttjades överskottsmassor i en mängd som motsvarar åtta riksdagshus. Bild: Juha Nurmela.

I Kvarnbäcken renoverades en före detta avstjälpningsplats till en park genom att utnyttja bland annat havsbotten från Busholmen och grävmassor från Stensböle. Bild: Sofie Jokinen.